soniiyanieelsen

 

Fick en fråga om hur det är att vara adopterad  så tänkte svara på det.

När jag var liten visste jag bara att jag bodde med många barn och vuxna och sen kom en dansk man som helt plötsligt skulle bli min nya pappa och ta mig flera mil bort.

Jag var också undernärd som betyder att jag inte fick i mig tillräckligt och bra mat ( som fattiga barn i africa) Riktig ballong mage.

Och jag var ju skitglad fast än jag inte visste ett skit vad som skulle hända , mina bästa kompisar på barnhemmet var en tjej som heter Sunita & två andra killar.

När jag kom till sverige så pratade jag hindi / engelska och trodde typ att folk fattade var jag sa.

Det som jag hatar mest med att vara adopterad är att jag FUCKING saknar min mamma av allt , kommer ihåg henne såå bra i minnet 

Efter att ha bott i sverige i snart 9 år så börjar jag bli ganska svensk ;)

Men jag kommer alltid att ha min indien bakrund klar för jag älskar landet av hela mitt hjärta , Och just nu har jag bra kontakt med Sunita som bodde på barnhemmet och vi har våra planer när vi blir vuxna.

 

Ibland kan jag tänka: Shit vilket bra liv jag har , Jag har 2 föräldrar 1 underbar syster och går i skolan och allt sånt 

Men ibland tänker jag att jag bara vill springa till indien ( även om det är jävligt långt) och bara vara där resten av mitt liv ,  för det är verkligen det jag vill! Vill inte vara en snobbig liten tjej som får vad hon vill och bara vara självvisk , jag vill bo där jag känner mig självsäker och inte behöver oroa mig om om mina vänner är sura eller inte , Bara vara mig själv 

Och det tycker jag verkligen inte att man kan vara i sverige 

 

 

Jag i grön mössa